Himalaya saltsten, som används till matlagning, kommer egentligen inte från Himalaya, utan från ett område i Pakistan, 30 mil längre söderut. Den fick sitt namn när den först började säljas, förmodligen eftersom det låter bättre med saltsten från Himalaya. Namnet har dock bitit sig fast och är nu en vedertagen benämning.
Saltsten från Himalaya bryts i stora block, som forslas upp ur gruvorna och bearbetas manuellt. Den har i allmänhet en mycket tät kristallstruktur och binder därför mycket lite vatten. Det är därför den tål att värmas upp många gånger utan att spricka.
Himalayas saltsten, precis som annat bergssalt, innehåller många mineraler och spårämnen som bidrar till en fylligare smak än vanligt bordssalt, som i allmänhet är väldigt rent. Det är dessa spårämnen som ger saltstensblocken deras vackra färg, som kan variera från nästan genomskinligt vita nyanser till riktigt gula, bärnstenstoner eller den härligt röda, köttiga ton, som är vanligast på den saltsten som säljs i Sverige.
Saltstenens täta struktur minimerar kontaktytan och begränsar därmed hur mycket salt maten tar åt sig. Hur mycket salt som i slutändan tas upp beror i hög grad på hur mycket vatten maten innehåller.
Mat med högt vatteninnehåll tar åt sig mer salt än torr mat. Omvänt så gäller att fet mat tar åt sig mindre av saltet än mager mat. Om du tycker maten blir för salt kan du prova att smörja in matlagningssidan av stenen med ett tunt lager matolja.